Tiden har gått och går väldigt snabbt och det känns som att jag inte riktigt hinner med ibland. Vart har all tid tagit vägen? En evighet känns som ingenting längre.

Vart är pause knappen?

Nu så är man hästvakt i några dagar.

Stallägarna tog den stora hästbussen och några hästar med sig och åkte iväg på någon stor hopptävling till Gävle här över påsken.

Jag håller tummarna för dom att det går bra nu.

Men Carro är duktig och det brukar för det mesta gå bra.  

Nu kan jag säga det med säkerhet.

Min rygg har äntligen börjat att vända mot det bättre och nu börjar man faktiskt att bli människa igen.

Jag känner fortfarande av ryggen i vissa lägen eller om jag sitter för länge och det småvärker lite i mellan åt men nu är det ju jävligt lindrigt jämfört med vad det har varit.

Igår så började jag att vårstäda lite här hemma och putsa fönster och så och sedan så tog jag fram utemöblerna till balkongen och gjorde i ordning där ute så nu är det bara lite blommor som fattas men dom får glatt vänta någon vecka till.

Nu när ryggen är så pass okej så kör jag och Turid igång imorgon igen.

Vi har ju just nu ett stort mål att sikta mot då vi i sommar åker iväg på våran första riktiga "tävling" tillsammans.

Turid ska då göra sitt frivilliga körprov som 3-åring och sedan så väntar en extriörbedömning efter det.

Det blir spännande och roligt. 

Det är dock ingenting som jag tar på största allvar och jag bryr mig faktiskt inte heller så mycket över vad vi får för poäng eller så utan jag åker på det mest bara för att få komma ut och göra någonting roligt tillsammans med min häst.

För vad vi än får för poäng av dommarna så är ju det vad dom tycker och Turid kommer ju alltid att vara Turid för mig och i mina ögon så kommer hon alltid att vara bäst och vackrast oavsett vad alla andra tycker. 

Jag blev lite besviken i stallet idag.

Det visade sig nämligen att jag hade mätt helt fel av någon konstig anledning även fast jag dubbelkollade måttet flera gånger så sadelgjorden var alldeles för stor så nu åker jag på att skicka tillbaka den igen och byta den till en storlek mindre.

Lite drygt men vad gör man inte!

Nu blir det Arga snickaren på Tv:n och sedan klä på sig och he sig ut på en promenad med lilla vovven en sväng. 

Detta är faktiskt en av anledningarna till varför jag till slut satte ner foten och fick nog!

För min egen skull och för mitt välmåendes skull så valde jag i slutet av förra året att rensa ut lite människor från mitt liv en gång för alla.

Vänner som inte visade sig vara riktiga vänner utan falska personer och energitjuvar.

Man måste släppa taget om sådant som gör en ledsen och olycklig för annars kommer man aldrig någonsin att må bra och bli lycklig själv.

Och jag orkade inte med att fortsätta att hoppas eller tro på att dessa människor en vacker dag kommer att förändra sig.

Gör dom det så är det synd om dom för sista kortet är redan lagt och det finns inga fler kort att spela.

Jag har få vänner kvar i mitt liv men det är riktiga vänner och jag håller hårt i dom och vårdar dom ömt.

Hellre få och rikiga vänner än många och falska!

Det var helt enkelt dax att börja tänka lite på mig själv för en gångs skull.

Jag är en sådan godhjärtad person med ett så fint och varmt hjärta så jag inte ens insåg själv hur illa behandlad jag blev av dessa personer tills bägaren till slut rann över.
Det var först då jag insåg allvaret och att jag måste lösa problemet för jag är inte mer än en människa jag heller och jag accepterar bara inte att bli behandlad hur som helst.

Men jag kan inte bara hålla på att förlåta och förlåta om och om igen och ge dessa personer hur många chanser som helst.

Den här resan har gjort mig till en helt ny person och jag har blivit så mycket starkare i mig själv. 

Idag så mår jag så otroligt mycket bättre än för bara några månader sedan.

Nu så ser jag livet i en helt annan skepnad och är en livsnjutare av största sorten.

Jag lever i nuet och tar dagarna som dom kommer och verkligen njuter av stunderna och det nya livet.

Nu fokuserar jag enbart bara på det positiva i livet och saker som gör mig glad och lycklig och som jag mår bra utav.

Och jag är omringad av fina underbara personer som jag verkligen vet att jag kan lita på till 100% och som finns för mig vad det än är.

Och det bästa av allt är att min panikångest som höll på att ta över hela mitt liv helt för bara några månader sedan sakta men säkert har börjat att växa bort och jag känner av den mindre och mindre nu.

Nu har jag inte känt av den på hur länge som helst och den underbara känslan går inte att beskriva med ord ens.

Min häst har faktiskt en stor del i det hela för hon är sådan himla bra terapi för mig.

Jag älskar att vara i stallet nu.. det är så mysigt och så rogivande.

Och nu klarar jag till och med av att åka till stallet helt själv och jag klarar av att göra saker helt själv på egen hand som jag inte ens hade en enda tanke på att fixa själv förut för att jag inte trodde ett dugg på mig själv då och trodde att jag kunde klara av det fast jag visste innerst inne att jag egentligen klarade av det och fixade det och detta på grund av den hemska panikångesten.

Förut kunde jag tex. bara ställa mig och stor gråta och få panik och skrika ta hästen om jag gick och ledde min häst i grimskaft och hon fick för sig att typ bli rädd för något och typ hoppa åt sidan men nu då hon har sina fuffels för sig så står jag bara lugnt och sansat och helt avslappnat och håller kvar i grimskaftet och skrattar åt henne istället och säger men gud vad du är fjantig gumman vad är det där att vara rädd för typ.

Nu på slutet så har det hänt mycket i stallet som jag bara för några månader sedan skulle ha ställt mig och stor gråtit av och fått panik över och jag skulle ha gett upp och förlorat kontrollen helt och hållet men mitt liv har gått vidare och jag utvecklas vidare varje dag. 

Jag får även tacka min underbart snälla psykolog och läkare som har kämpat med mig i flera månader för att råda bot på min ångest och som har hjälpt mig att få tillbaka kontrollen och mitt liv igen.

Och tacka för hur jag nu ska tänka i olika situationer som kan uppstå och alla andningsövningar som jag har fått lära mig som är till en stor hjälp för mig!

Jag ser och känner sådan otrolig skillnad på min häst sedan min panikångest sakta men säkert börjat försvinna bort från mitt liv.

Det är först nu som jag vet då jag har fått uppleva det själv hur mycket vårat mående, sinnesstämmning, humör, kroppsspråk osv kan påverka våra djur.

Turid har blivit som en helt ny häst och har blivit så himla mycket lugnare och avslappnad här på slutet och vi har verkligen kommit jätte nära varandra och växt som individer båda två och lärt oss att lita på varandra.

Vi känner varandra utan och innan nu och vet vad vi kan förvänta oss av varandra och vart vi har varandra.

Nu är vårat samspel och vårat förtroende till varandra på topp och nu går det bara framåt och åt rätt håll och vi utvecklas och går vidare och framåt i våran utbildning!

Nu vet jag att det fortfarande finns och nog alltid kommer att finnas folk som snackar skit om en och som är avundsjuk på en.

Det spelar nog ingen roll hur man än mår, vad man än gör, vad man än säger eller hur man än lever så kommer man alltid att få höra någonting.

Men har folk inget bättre för sig eller någonting annat att lägga sin energi på så är det upp till dom.

Mår dom bättre av det så måste dom få leva så och ha det så. 

Snart får jag äntligen fiska igen.

Det är så rogivande och man blir som ett barn när flötet försvinner.